I vindens vagga vill jag stanna

Almost precisely a year ago, with a difference of a few hours, I wrote this poem about a friend of mine.
It described exactly how I felt at that moment, without actually saying a thing And it seemed to be appreciated as I was offered to read a few poems in a national radio channel due to it. It might seem really corny and all, I'm using a quite old Swedish language, but I want to emphasise a quote I have posted instead of a description of myself in the sidebar.

"I'd rather be hated for who I am, than loved for who I am not"

Kurt Cobain was a wise man. And it is actually true. Why be loved for someone who you are not? I love writing, and I will be proud of who I am, so here goes;

I vindens vagga vill jag stanna

Timotej i mången hage sig betro
I dalarna förseglas byarna av en bouquet
Åt vinden skänka de särpräglad sinnesro
den ena parten ur denna duett.

Lövet som faller från en ensam lönn
På ängen där de nakna kornen frodas
Och inger löften om en vacker dröm
där hjärtans fröjd på landet flodas

skiljer sig icke mycket från de andra löven
men bröt sig loss för att få fart på glöden
I planlös plan för att sen finna
sig inom gränser av en bräcklig hinna

Och akvilejan under lövets vingar
som ännu ej fångats av vinden
sin stilla gråt sakta förklingar
här nöjs jag med en puss på kinden.



Och vindens sus får löv att yra



Och jorden löv och gräs förenar
Vinden kan drömmar ej besanna
Men för sin trygghet över livets grenar
Ja, här i lugnet vill jag stanna.