... and, yeah. Just thought I'd post it here. In Swedish, for course. Because I am genuinely thankful.
Jag kom till Kungsholmens Gymnasium av en slump. Jag hörde en viss Emilie nämna skolan i mitt före detta klassrum och snubblade, likt på ett bananskal, in på Kungsholmen två dagar innan skolstart. Fin byggnad tänkte jag – och så for en spegel ned i golvet. Typiskt! – 7 års olycka är precis vad jag behöver! Två dagar senare befinner jag mig i en skolsal med en ändlös bunt av formulär framför mig och ett trettiotal nya, solbruna ansikten med absolut noll intentioner på att öppna munnen runt omkring mig. Ett par killar ställer sig småningom i en tafatt ring runt en halvsjabbig gitarr, redo att ta över efter den föregående spelaren och imponera på varann - Väldigt evolutionärt.
Nu har det gått ungefär tre år och jag sitter och tar bort de favoritmarkerade länkarna i listen på min laptop medan jag febrilt försöker komma på något vettigt att säga inför det här talet. Jag städar min lägenhet på sjukligt höga buntar av papper och mitt skåp på våra onaturligt tjocka - pinsamt stora skolböcker. Men jag vill inte städa bort er, för - trots att våra böcker varit tunga, har vi ändå lyckats skapa stunder av riktigt skön lättja tillsammans.
Innan jag började här var jag den där eleven som satt och sov på lektionerna för att de var så oändligt tråkiga. Och som, när läraren ställde en fråga, faktiskt trött tittade ut genom fönstret och undrade om – att låtsas som att det regnade även fast solen sken – skulle kunna lyckas. Jag var, tro det eller ej, ofta likgiltig, känslokall och gnällig.
Jag har, som ni alla kanske vet, redan lämnat Kungsholmen en gång tidigare. Jag möttes av härliga, energiska människor som alla hade liknande intressen som jag och allt var skitskönt. För skönt. Den där matten gjorde ju jag i ettan i GRUNDSKOLAN och engelskan ska vi inte ens tala om – och vart tog alla lektioner vägen egentligen? Åh gud, jag dör! Hur ska jag nånsin kunna hamna nån annanstans än på Sibyllakiosken i Hässelby gårds centrum om jag fortsätter här? Så jag la benen på ryggen och flydde tillbaka till det trygga, vänliga, hemska, jobbiga, intensiva, sömnberövande, livsberövande, stressorsakande... Kungsholmen.
Jag ser mig numera som ett obotligt pretto, en hänsynslös nörd, och ett känslofreak men även som en trogen, möjligtvis förbättrad, gnällspik – Gnällspik 2.0. Och för det är jag evigt tacksam. Under tre år har vi fått lära känna varandra, och jag känner fortfarande att jag inte hunnit lära känna er klart! Jag har känt så mycket med er! Somliga tycks ha glidit fram genom gymnasieåren i konstant solsken medan somliga (jag nämner inga namn) vinglat fram längs Gamla Stans gator vid min sida i natten.
Men sanningen är ändå den, och må det slå oss snart, att vi alla har gått i vinnarens fotspår, för hur definierar man annars en Kungsholmare? 7 års olycka kan ta mig i brallan. Tre år har varit fantastiska och de resterande 4 ska bli precis lika bra – för oss alla! Jag kanske kom till Kungsholmens Gymnasium av en slump, men jag lämnar det med en belåtenhet endast Nalle Puh med en håningsburk i tassen kan förstå sig på. Så tack!
I'll miss it so much!
