Plaza Los Dominicos

Jag saknar att ligga på rygg i gräset på Plaza Los Dominicos 

med värkande avslappnade muskler och känna doften av 

dagg och kolla upp på himlen som verkade så otroligt nära 

och på något sätt tror jag att jag visste det redan då att det 

var det jag skulle sakna mest för det är tystnaden som 

berättar allt det där viktiga som bara ryms mellan raderna 

och i luften mellan orden och 

i 

det 

vakuum som uppstod i min tystnad i gräset i daggen som 

pressade svalt mot min varma hud kunde jag känna det 

avstånd som låg mellan mig och jorden därunder, den jord 

jag tillhör men som inte tillhör mig än och jag kunde se 

avståndet och tiden som skulle separera mig så snart och 

det bara snurrar, det bara snurrar och jag är så himla yr och 

jag vet nu eller jag börjar förstå att i den där tystnaden i 

gräset på Plaza Los Dominicos kunde jag finna lugnet, 

kanske för att stjärnorna var mig så nära intill eller kanske 

för att jag var rosig om kinderna och jag vet nu eller jag 

börjar förstå att jag funnit en vän där i gräset, en vän som 

håller mig hårt, stryker mig över ryggen och berättar för 

mig att allt kommer att bli bra igen, och det är okej, 

men 

min vän är så långt bort nu och det är så jobbigt att vara 

stark ensam och jag tror att det var det jag visste när jag låg 

där i gräset och tårarna tyst men bestämt strömmade ned 

för mina varma kinder. 

 - Litage, 8/3-2012

.